Boktips (3) Sándor Márai, Észters arv

(Översättare: Maria Ortman)

Boken illustrerar en hel världsordnings upplösning och död genom fokusering på en enda familjs sönderfall. Själva historien är enkel, men bakom de vardagliga händelserna ligger komplicerade spänningar som man inte talar högt om. Författaren är en fin psykolog. Hans skarpa blick avslöjar en samhällsklass öde genom att fånga avgrunden skapad av hämmade passioner och starka känslor nedtryckta av samtidens konvenans. Läsaren bevittnar hur huvudpersonens brist på karaktär leder fram till den slutliga katastrofen som drabbar hans familj. Hans arv visar sig vara lika med ekonomisk ruin. Tanken på Thomas Manns ”Huset Buddenbrook” ligger nära till hands. Det ovanliga med den här romanen är att det som i början verkade vara ett vanligt borgerligt familjedrama, stegras allt mer tills det endar i tragedi av allmängiltig karaktär.
Författaren föddes i Kosice, en stad som på den tiden tillhörde Kungariket Ungern och som nu ligger i Slovakien. Han lämnade sitt land vid kommunisternas maktövertagande. Följden blev att publiceringen av hans böcker förbjöds och han namn borttogs ur alla skolböcker och litterära översikter. Sándor Márai försvann ur den ungerska litteraturhistorien under ett par decennier. Efter korta vistelser i Italien, Österrike, Schweiz och Frankrike etablerade han sig i USA. Till sitt gamla hemland återvände han aldrig. År 1989 begick exilförfattaren självmord i staden San Diego.
Min teori (som inte behöver vara sann) är att Imre Kertész fick Nobelpriset i litteratur år 2002, delvis som ett slags kompensation för att Nobelkommittén hade missat att tilldela den till hans landsman som förtjänade det i minst lika hög grad.

Handboken (6) Två idéströmningar i arbetarrörelsen

1. den dominerande statssocialistiska: den hyssar drömmen om den starka staten som ska ordna livet åt alla, inte minst de som brukar kallas de svaga. Dess styrka ligger i massans tryck
2. den folkrörelsesocialistiska: Tron att varje människa har inte bara ett eget ansvar utan också ett ansvar för sin del av gemenskapen, det omgivande samhället. Den ser ett viktigt värde i kollektivet (t.ex. frikyrkan).

Boktips (2) Gabriela Melinescu, Mamma som Gud

Denna bok är så vacker att den kan liknas vid en sidenväv. Längs dess sidor spinner författaren historier som silkestråd ur sig själv. Det är minnet av gamla händelser och bortgångna närstående personer som utgör tråden. Det kan handla om en sagolik morfar som visste allt om sidentillverkning och som köpte mark i södra Rumänien, där den urgamla traditionen att odla silkemaskar levde kvar. Det kan handla om en morbror som återvände hem från Stalingrad på kryckor. Han hade överlevt fasanfulla strider under andra världskriget, hade sårats i fötterna, men vägrat bli amputerad för att han inte ville lämna kvar några kroppsdelar i Sovjet. Det kan handla om bokhandlaren i Bukarest, vars bokhandel blev förstatligad av den kommunistiska regimen, det kan handla om den lärde Bibel, sonen till en koschers slaktare, det handlar i första hand om Gabriela Melinescus mamma. Författaren skriver att alla dessa människor ”försvann som fysiska personer, men minnet av dem blev till fantasi- liksom vatten avgår som ånga”.
Romanen Mamma som Gud är just en sådan fantasiprodukt, insvept i en lyrisk språkdräkt som, även när den rör ohyggliga händelser (som kulturrevolutionen i Rumänien år 1971, landets kollektiviseringskampanj eller judarnas utrotning i Moldavien under andra världskriget), bevarar silkematerialets ypperliga kvalitet. Det märks att Gabriela Melinescu är poet till sitt väsen. Från bokens omslag får man klargörande upplysningar om hennes beundransvärda karriär som sådan; både i hemlandet Rumänien och i Sverige.
En bok översvämmande av insikter värda att väljas ut som valspråk. Som det här till exempel: ”En människa får inte dö förrän hon har blivit en fullbordad berättelse.” I Gabriela Melinescus roman verkar det som hennes mamma har lyckats med denna bedrift.

Boktips (1): Slavenka Drakulic: Katt i Warszawa...

(Översättare: Ia Lind)

Den som vill förstå innebörden i våra dagars nationalism och populism kan med stor behållning läsa den kroatiska författarinnans böcker. Några av dem som tidigare översatts till svenska heter ”Balkan Express: fragment från andra sidan kriget” (1992), ”Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna” (1994) ”Café Europa” (1996).
I den här boken uppmanas läsaren att möta en samling djur. De förtäljer saker som vid första anblicken verkar vara absurda, men som var fullt möjliga i öststaterna före Berlinmurens fall. I en av historierna blir en korp inblandad i mordet på en albansk premiärminister, i en annan grubblar en hund i Rumänien över orättvisorna i ett falskt egalitärt rättsystem, i en tredje gömmer sig en mus i ett gammalt skåp som hamnar på museum o.s.v. Boken genomsyras av bitter ironi.
Slavenka Drakulic river sönder lögnens förklädnader och dränker alla vackra och tomma ord om rättvisa, jämlikhet och solidaritet, som det påstådda klassfria samhället stod för, i löjets skummande vågor. Sovjetkommunismens ställningar rasar samman en efter en, i dessa moderna fabler, precis som i Orwells välkända ”Djurfarmen”.