Sagt om... (4) Socialliberalism

Det ställer upp för de bortglömda och maktlösa men vägrar bygga enorma byråkratiska system. Det är en politik som litar på människornas kraft, initiativ och handlingslust. Den svenska segregationen har sona rötter i den goda viljan, i vänsterns dröm om ett system som ”tar hand om de svaga”. Den offentliga sektorn – det som socialdemokratin och vänstern kallar för det starka samhället – strävar efter att lösa alla problem uppifrån och spela rollen av trollkvinna och jultomte på samma gång. Men de bortglömda och maktlösa ska inte tas om hand, de behöver många möjligheter att ta makten över sina egna liv. Socialliberalerna kan ge dem redskap så att de själva kan utforma sitt aktiva liv. Det starka samhället bör bli det öppna, skapande samhället.
(Ana Maria Narti, Extremismens förödande charm, 2011, sid. 213-214)

Detta förstår jag inte (3) Två sorters upplevelse i samband med Tarkovskijs film, Andrej Rubliov

Först såg jag filmen i Paris, i en vibrerande salong fylld av flyktingar från hela världen, där varje plågsamt avsnitt spelade på åskådarnas kroppar. Snart återsåg jag samma verk i Stockholm i en biograf är publiken kändes som frusen, stum. Vad betydde denna tystnad som jag upplevde som avvisande, kall? Var det munkdräkterna som tvingade fram en avstötning, var de bilderna och tankarna på Guds vrede som provocerade fram en vägran att kommunicera? (Ana Maria Narti, Extremismens förödande charm, sid. 119)

Sagt om... (4) Integration (2)

Att inte längre behandla minoriteter enbart som offer, att se dem som vitala enheter i kampen mot intolerans, och att bidra till att dessa grupper tar makten över sina liv, är avgörande. Försök som initieras och leds av de arbetslösa själva är absolut nödvändiga för en demokratisk politik som är i stånd att besegra diskriminering och intolerans. (…) För det första behövs det en finansiering som skapar grund för självständiga initiativ, ekonomiskt ansvar och någorlunda kontinuerligt arbete med konkreta yrkesfrågor. Pengar behöver då slussas direkt till de grupper av högutbildade långvarigt arbetslösa invandrare och svenska som vill och bevisar att de kan sätta igång egna metoder för bekämpning av arbetslöshet. (Ana Maria Narti, Extremismens förödande charm, 2011, sid. 256)

Sagt om... (3) Integration

Ett riktigt demokratiskt samhälle osynliggör inte kompetens och kunskap från andra kulturer. I skolor, högskolor, inom vård och omsorg, i konsumentpolitiken och i relation till småföretagare med bakgrund i andra kulturer finns utrymme för skapande aktiviteter grundade i en dubbel kulturell kompetens. (…) En systematisk uppvärdering av flerspråkigheten och den dubbla kulturella kompetensen på arbetsförmedlingarna och i vuxenutbildningen skulle ge starka impulser till det svenska arbetslivet. Praktiskt inriktade kurser och vägledande program som kompletterar de utländska akademikernas kompetens med specifika yrkeskunskaper nödvändiga i Sverige skulle leda till effektiv integration. (Ana Maria Narti, Extremismens förödande charm, 2011, sid.256)

Handboken (7) Om maktkoncetration.

Maktkoncentrationen hos osynliga grupper i politikens kulisser kan inte på något sätt inspirera en sund relation med partimedlemmar och väljare. Denna maktkoncentration leder också oundvikligt till vänskapskorruption. (Ana Maria Narti, Extremismens förödande charm)

Boktips (5) Lars Rambe, Sölve Dahlgren, Ann Ljungberg Lyckas med bokutgivning

Vad kan en som hyser författardrömmar, göra när just har skrivit färdigt sin bok och vill publicera den? Man skickar den till ett förlag förstås. Men vad kan man göra när ens manus blir refuserat gång på gång trots att man är fast övertygad att det är bra? Svaret hittar man i denna nyutkomna bok skriven av en svensk författartrio som äger stor erfarenhet och breda kunskaper om bokbranschen. Den som tror på sin boks värde och är beredd att anstränga sig lite får här ovärderlig hjälp. Steg för steg ledsagas läsaren längs bokens väg från manusstadiet till bokhandels disk/skyltfönster.

I avsnittet som rör bokens färdigställande får läsaren upplysningar om bokens redigering och utformning, om dess omslag, inlaga, tryckning och distribution. Kapitlet om marknadsföring innehåller massor av tips om en rad aspekter som man inte alltid tänker på. Det kan gälla kontakterna med tidningarna, recensionerna, annonseringen eller lanseringsfesten. I frågan om säljandet får man värdefulla råd om olika distributionsmöjligheter vid sidan om den klassiska bokhandeln. Det kan vara nätbokhandel, bokklubbar, varuhus m.m.

Olika alternativ presenteras kortfattat, fördelar och nackdelar vägs hela tiden mot varandra så att läsaren får en så fullständig bild om bokmarknaden som möjligt. Man blir varse hur viktigt det är att ha en utgivningsplan, att skapa en författarplattform eller en medialista till exempel; hur man genomför en gerillamarknadsföring, vad en marknadsbudget innebär och vilken betydelse författarens hemsida har för bokens distribution.

Det som gör boken extremt användbar är dess saklighet, aktualitet och överskådlighet. Författarna serverar sina upplysningar direkt, utan att omsvepa dem i en massa tomt prat. Bokens olika avsnitt är så pedagogiskt och logiskt upplagda att man snabbt hittar sidan som tar upp ämnet man är intresserad av. Författarna ger värdefulla insikter om de allra senaste tekniker som existerar idag. Desktop publishing är endast en av dessa.

På bokens sista sidor dyker det upp ytterligare några överraskningar. En av dessa är en lista med användbara hemsidor där man kan hitta flera tips om bokutgivning. En annan är raderna där författarna avslöjar ”den tredje vägen” mellan att ge ut på förlag och att välja egenutgivning. De påstår att detta alternativ minskar riskerna och ökar debutantens chanser att nå en bred publik. Oavsett vilken väg man väljer att gå jag antar att denna manual kommer att hjälpa många själar med författarambitioner.

Boktips (4) Gabriel Liiceanu, Dagbok från Paltinis

(Översättare: Åsa Apelkvist och Liliana Donose Samuelsson)

Boken var en bestseller i Rumänien, när den kom ut under 80-talet. Den trycktes i över 50.000 ex och blev slutsåld, mest under bordet. Den handlar om en grupp personer som samlades under ledning av Constantin Noica, landets mest framstående filosof på den tiden.
Det är inte en filosofi bok, utan volymen består av anteckningar om sökandet efter människans jag, genom och inuti kulturen. Den avser perioden mellan 21 mars 1977 - juli 1981. Upphovsmannen till dessa noter är en av de fyra disciplarna som C. Noica har valt ut för undervisning. Urvalskriterierna var hårda: kandidaterna borde behärska såväl filosofins språk (dvs. tyska, gammal grekiska och latin)samt filosofins områden så som ontologi, logik och axiologi. Om dessa lärjungar lyckades uppnå sitt mål får man veta genom att läsa hela boken. Det är värt att få veta det. Den som gör det bekantar sig inte bara med dessa exceptionella människor, utan får chansen att lära sig något väsentligt om sig själv. Mycket mer än genom att läsa en hög med böcker om personlig utveckling till exempel.

Boktips (3) Sándor Márai, Észters arv

(Översättare: Maria Ortman)

Boken illustrerar en hel världsordnings upplösning och död genom fokusering på en enda familjs sönderfall. Själva historien är enkel, men bakom de vardagliga händelserna ligger komplicerade spänningar som man inte talar högt om. Författaren är en fin psykolog. Hans skarpa blick avslöjar en samhällsklass öde genom att fånga avgrunden skapad av hämmade passioner och starka känslor nedtryckta av samtidens konvenans. Läsaren bevittnar hur huvudpersonens brist på karaktär leder fram till den slutliga katastrofen som drabbar hans familj. Hans arv visar sig vara lika med ekonomisk ruin. Tanken på Thomas Manns ”Huset Buddenbrook” ligger nära till hands. Det ovanliga med den här romanen är att det som i början verkade vara ett vanligt borgerligt familjedrama, stegras allt mer tills det endar i tragedi av allmängiltig karaktär.
Författaren föddes i Kosice, en stad som på den tiden tillhörde Kungariket Ungern och som nu ligger i Slovakien. Han lämnade sitt land vid kommunisternas maktövertagande. Följden blev att publiceringen av hans böcker förbjöds och han namn borttogs ur alla skolböcker och litterära översikter. Sándor Márai försvann ur den ungerska litteraturhistorien under ett par decennier. Efter korta vistelser i Italien, Österrike, Schweiz och Frankrike etablerade han sig i USA. Till sitt gamla hemland återvände han aldrig. År 1989 begick exilförfattaren självmord i staden San Diego.
Min teori (som inte behöver vara sann) är att Imre Kertész fick Nobelpriset i litteratur år 2002, delvis som ett slags kompensation för att Nobelkommittén hade missat att tilldela den till hans landsman som förtjänade det i minst lika hög grad.

Handboken (6) Två idéströmningar i arbetarrörelsen

1. den dominerande statssocialistiska: den hyssar drömmen om den starka staten som ska ordna livet åt alla, inte minst de som brukar kallas de svaga. Dess styrka ligger i massans tryck
2. den folkrörelsesocialistiska: Tron att varje människa har inte bara ett eget ansvar utan också ett ansvar för sin del av gemenskapen, det omgivande samhället. Den ser ett viktigt värde i kollektivet (t.ex. frikyrkan).

Boktips (2) Gabriela Melinescu, Mamma som Gud

Denna bok är så vacker att den kan liknas vid en sidenväv. Längs dess sidor spinner författaren historier som silkestråd ur sig själv. Det är minnet av gamla händelser och bortgångna närstående personer som utgör tråden. Det kan handla om en sagolik morfar som visste allt om sidentillverkning och som köpte mark i södra Rumänien, där den urgamla traditionen att odla silkemaskar levde kvar. Det kan handla om en morbror som återvände hem från Stalingrad på kryckor. Han hade överlevt fasanfulla strider under andra världskriget, hade sårats i fötterna, men vägrat bli amputerad för att han inte ville lämna kvar några kroppsdelar i Sovjet. Det kan handla om bokhandlaren i Bukarest, vars bokhandel blev förstatligad av den kommunistiska regimen, det kan handla om den lärde Bibel, sonen till en koschers slaktare, det handlar i första hand om Gabriela Melinescus mamma. Författaren skriver att alla dessa människor ”försvann som fysiska personer, men minnet av dem blev till fantasi- liksom vatten avgår som ånga”.
Romanen Mamma som Gud är just en sådan fantasiprodukt, insvept i en lyrisk språkdräkt som, även när den rör ohyggliga händelser (som kulturrevolutionen i Rumänien år 1971, landets kollektiviseringskampanj eller judarnas utrotning i Moldavien under andra världskriget), bevarar silkematerialets ypperliga kvalitet. Det märks att Gabriela Melinescu är poet till sitt väsen. Från bokens omslag får man klargörande upplysningar om hennes beundransvärda karriär som sådan; både i hemlandet Rumänien och i Sverige.
En bok översvämmande av insikter värda att väljas ut som valspråk. Som det här till exempel: ”En människa får inte dö förrän hon har blivit en fullbordad berättelse.” I Gabriela Melinescus roman verkar det som hennes mamma har lyckats med denna bedrift.

Boktips (1): Slavenka Drakulic: Katt i Warszawa...

(Översättare: Ia Lind)

Den som vill förstå innebörden i våra dagars nationalism och populism kan med stor behållning läsa den kroatiska författarinnans böcker. Några av dem som tidigare översatts till svenska heter ”Balkan Express: fragment från andra sidan kriget” (1992), ”Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna” (1994) ”Café Europa” (1996).
I den här boken uppmanas läsaren att möta en samling djur. De förtäljer saker som vid första anblicken verkar vara absurda, men som var fullt möjliga i öststaterna före Berlinmurens fall. I en av historierna blir en korp inblandad i mordet på en albansk premiärminister, i en annan grubblar en hund i Rumänien över orättvisorna i ett falskt egalitärt rättsystem, i en tredje gömmer sig en mus i ett gammalt skåp som hamnar på museum o.s.v. Boken genomsyras av bitter ironi.
Slavenka Drakulic river sönder lögnens förklädnader och dränker alla vackra och tomma ord om rättvisa, jämlikhet och solidaritet, som det påstådda klassfria samhället stod för, i löjets skummande vågor. Sovjetkommunismens ställningar rasar samman en efter en, i dessa moderna fabler, precis som i Orwells välkända ”Djurfarmen”.