Boktips (6) Ana Maria Narti, Extremismens förödande charm

Detta verk, som bär undertiteln ”Berättelser från Rumänien, Sverige och hela världen”, är en blandning av minnesbok, journal och politisk essä. Författaren, uppvuxen i Rumänien, har flyttat till Sverige i vuxen ålder och blivit riksdagsledamot som representant för Folkpartiet. Hon berättar om chauffören som hade varit medlem av den hemliga polisen, Securitate, men hoppade av därför att han inte orkade vara med vid de regelbundna avrättningarna och när liken slängdes ut på Bukarests gator. Hon berättar om lokföraren som vägrade köra tåg efter att ha arbetat 50 timmar i sträck och som dömdes till livstid som sabotör. En annan episod handlar om en före detta officer som hade klarat sig under hela kriget men som vid återkomsten drabbades av hemtraktens svält. I desperation hade han en dag fallit på knä inför Stalins porträtt och bett en bön om bröd till sina barn. Även han fick en livstidsdom för detta.

När Ana Maria Narti framställer det nya livet i Sverige, skriver hon om flyktingskapets trauma och smärta, om längtan, förtvivlan och skulden som präglar immigrantens liv. Hon skildrar exilmänniskans förvirring och svårigheterna med att kunna utöva sitt yrke. Författaren ville förstå hur man kunde närma sig svenskarna, hur man skulle kunna komma in i sitt yrke – att skriva och undervisa om teater och film. I detta syfte tog hon kontakt med institutionerna på Stockholms universitet. Hon ville doktorera, men den hårda svenska högskolebyråkratin placerade henne bland nybörjare, trots att hennes dokument visade att hon inte bara hade avslutat sina studier, utan också undervisat på högskolenivå.

En stor del av boken ägnas åt det fenomen som Bukovski kallade ”trancetillstånd”: de västerländska intellektuellas beundran av kommunistdiktaturen i öst. AM Narti noterar att, precis som en gång fascisterna och kommunisterna, dagens rasister och muslimska terrorister är offer för intoleransens frestelse och myternas makt. Hon urskiljer gemensamma drag av dessa myter. Hennes övertygelse är att världspolitiken kommer att skapa en stadig grund för försoningens globala samhälle först när principerna som försvarar mänskliga rättigheter erkänns av alla som universella principer, när motståndet mot både fanatism och moralisk relativism tydligt talar om det goda och det onda. Hon hoppas på att hennes vittnesmål främjar idén om det andliga motståndets makt.

År 2006 vistades AM Narti två månader i Kanada, där hon fick glimtar av en migrationspolitik som lyckats mycket bättre än de flesta europeiska politiska program. Hon ägnar 15 sidor för att kortfattat beskriva allt vad som fångade hennes nyfikenhet därborta. En av AM Nartis slutsatser är att politiken kan bli en drog. Och den som blir beroende av denna drog har lätt att offra vad som helst för att gå vidare. Hennes råd är att, den som känner att man är på väg in i en kamp där allt är tillåtet, bör släppa taget, ta en paus och lämna arenan.

Är man intresserad av sovjetkommunismens avarter blir man rikligt belönad när man tar del av en mängd berättelser om den tiden när författaren var ”bergtagen” d.v.s. de tio åren då hon levde under kommunistisk förtrollning.

Boktips (2) Gabriela Melinescu, Mamma som Gud

Denna bok är så vacker att den kan liknas vid en sidenväv. Längs dess sidor spinner författaren historier som silkestråd ur sig själv. Det är minnet av gamla händelser och bortgångna närstående personer som utgör tråden. Det kan handla om en sagolik morfar som visste allt om sidentillverkning och som köpte mark i södra Rumänien, där den urgamla traditionen att odla silkemaskar levde kvar. Det kan handla om en morbror som återvände hem från Stalingrad på kryckor. Han hade överlevt fasanfulla strider under andra världskriget, hade sårats i fötterna, men vägrat bli amputerad för att han inte ville lämna kvar några kroppsdelar i Sovjet. Det kan handla om bokhandlaren i Bukarest, vars bokhandel blev förstatligad av den kommunistiska regimen, det kan handla om den lärde Bibel, sonen till en koschers slaktare, det handlar i första hand om Gabriela Melinescus mamma. Författaren skriver att alla dessa människor ”försvann som fysiska personer, men minnet av dem blev till fantasi- liksom vatten avgår som ånga”.
Romanen Mamma som Gud är just en sådan fantasiprodukt, insvept i en lyrisk språkdräkt som, även när den rör ohyggliga händelser (som kulturrevolutionen i Rumänien år 1971, landets kollektiviseringskampanj eller judarnas utrotning i Moldavien under andra världskriget), bevarar silkematerialets ypperliga kvalitet. Det märks att Gabriela Melinescu är poet till sitt väsen. Från bokens omslag får man klargörande upplysningar om hennes beundransvärda karriär som sådan; både i hemlandet Rumänien och i Sverige.
En bok översvämmande av insikter värda att väljas ut som valspråk. Som det här till exempel: ”En människa får inte dö förrän hon har blivit en fullbordad berättelse.” I Gabriela Melinescus roman verkar det som hennes mamma har lyckats med denna bedrift.