Första maj i ett kommunistiskt land, före 1989

Jag kan inte glömma alla de där gigantiska demonstrationerna, arbetarnas oändligt långa kolonner bärande på röda fanor, partiledarnas porträtt och de stora banderollerna med vita bokstäver som förkunnade: ”Äran åt vår älskade rorsman” eller ”Leve vår genialiske ledare” eller ”Hurra för vårt kommunistiska parti”. De som var barn på den tiden minns fortfarande, hur redan under mars månad skoleleverna började öva att marschera i takt samt att sjunga patriotiska hymner till partiet och dess vise ledare. Skolbarnen som, efter nordkoreansk modell, drillades att utföra koreografiska rörelser mot bakgrund av rytmisk musik på idrottsarenor, efter lektionstimmarna. Är det konstigt att jag nu inte kan närma mig första maj utan att, efter alla dessa upplevelser, förknippa det med förödmjukelsen som människorna kände år efter år under Ceaușescus tid vid makten?